Ett intersektionellt perspektiv på sexuellt våld
När vi talar om sexuellt våld är det naturligt att först och främst fokusera på könsaspekten. Det är en viktig utgångspunkt: kvinnor är i betydligt högre grad utsatta för sexuellt våld, medan majoriteten av förövarna är män. Men bilden är dock mer komplex än så. Kvinnors våldsutsatthet påverkas av flera faktorer utöver kön. Därför är det viktigt att förstå sexuellt våld ur ett intersektionellt perspektiv.
Mer än bara kön
Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) anmäldes 25 879 sexualbrott i Sverige under 2024, vilket är en ökning med 7 procent jämfört med året innan. Av dessa var 9 957 anmälda våldtäkter, varav 92 procent riktades mot kvinnor eller flickor. Men mörkertalet är stort. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) uppger cirka 4 procent av befolkningen att de utsattes för sexualbrott under 2024. Bland kvinnor är andelen betydligt högre än bland män – 6,2 procent jämfört med 1,0 procent. Utsattheten är särskilt stor bland unga kvinnor i åldern 20–24 år, följt av 16–19 år.
Kvinnor är dock inte en homogen grupp, och deras sårbarhet inför sexuellt våld påverkas av flera faktorer. Klass, etnicitet, migrationsbakgrund, ålder, sexuell läggning och funktionsvariation är exempel på sådant som formar kvinnors livsvillkor och därmed också deras utsatthet. För att förstå dessa skillnader behöver vi rikta blicken mot de grupper som är särskilt utsatta: unga kvinnor och tjejer, hbtqi-personer, personer med funktionsnedsättning (särskilt neuropsykiatriska och psykiska tillstånd), personer som lever i sexuell exploatering (prostitution), personer med missbruksproblematik samt personer med utländsk bakgrund – särskilt asylsökande och papperslösa.
Vikten av ett intersektionellt perspektiv
Ett intersektionellt perspektiv hjälper oss att förstå hur olika maktstrukturer samverkar och skapar komplexa former av utsatthet. Teorin om intersektionalitet, utvecklad av feministiska forskare som Kimberlé Crenshaw och Patricia Hill Collins, visar hur kön, ras, klass, sexualitet och funktionsförmåga inte verkar isolerat, utan korsar varandra och formar människors erfarenheter av diskriminering och våld på ett unikt sätt.
När vi analyserar sexuellt våld utifrån ett intersektionellt perspektiv ser vi att vissa grupper är mer utsatta, samtidigt som de ofta har sämre tillgång till stöd- och rättssystemen. En studie av Flanders (2022) visar till exempel att bi+ personer, särskilt när deras sexuella identitet samverkar med faktorer som ras och kön, löper högre risk att utsättas för sexuellt våld. En annan studie av Lanthier et al. (2023) visar att personer i multipla marginaliserade positioner ofta upplever hinder för att rapportera sexuellt våld, vilket försvårar tillgången till stöd.
I rättssystemet finns exempel på kvinnor från minoritetsgrupper som inte blir trodda, eller vars berättelser tolkas genom stereotypa föreställningar. Inom vården kan språkliga och kulturella barriärer försvåra tillgången till hjälp. Och i medierna framställs ofta det "typiska" offret som en vit, heterosexuell kvinna, medan andra kroppar och erfarenheter förblir osynliga.
Mot denna bakgrund behöver vi som forskare, aktivister och samhällsengagerade ställa oss några viktiga frågor:
Vems röst hörs inte? Vems smärta tas inte på allvar? Och hur kan vi, med ett inkluderande och mångfacetterat synsätt, undvika att reproducera stereotypa bilder av sexuellt våld, och i stället arbeta för stöd och rättvisa för alla som har utsatts?
Skrivet av: Zahra Darvishpour, medlem i Föreningen Tillsammans
Har du frågor om textens innehåll eller vill komma i kontakt med oss?
Skriv till: hej@foreningentillsammans.se