Nio år sedan #metoo - nu och då
I år har det gått nio år sedan #metoo. Hösten 2017 blottlade #metoo det sexuella våldets dolda rötter som genomsyrar vardagen och vilka strukturer som möjliggör det. I Sverige fick #metoo ett exceptionellt genomslag där över 73 000 kvinnor deltog i 77 olika upprop, organiserade efter yrke, bransch eller andra gemenskaper. Men #metoo har också varit omstritt och omgärdat av mycket debatt och kritik. Debatt och kritik är inte i sig något negativt. Tvärtom kan de utgöra en drivkraft för en rörelses fortsatta utveckling. Men långt ifrån all kritik har varit konstruktiv då rörelsen mötts av förlöjligande, misstänkliggörande och motstånd.
Backlash för feminismen
Precis som många andra rättighetsrörelser genom historien har #metoo följts av en backlash. Inte ens när rösträtten infördes innebar det att motståndet mot kvinnors politiska makt försvann. Motreaktioner mot feministiska framsteg är alltså inget nytt fenomen och #metoo blev inget undantag. För att förstå motreaktionen mot #metoo behöver vi blicka längre tillbaka i tiden. Bland annat har forskaren Malin Holm studerat digitala antifeministiska miljöers framväxt i Sverige under 2000-talet, där feminismen beskrevs som något som gått för långt och män som jämställdhetens förlorare.
När #metoo sedan fick sitt stora genomslag blev frågor om sexuellt våld och kvinnors utsatthet svårare att värja sig från. Men samtidigt växte också detta tidigare nämnda motstånd. I digitala miljöer blev antifeministiska röster mer högljudda och organiserade och idag forskas det vid Göteborgs universitet om organiserat kvinnohat på svenska internetarenor. Där studeras bland annat den svenska incelrörelsen, som forskarna beskriver som snabbt växande och som något som inte bör förstås enbart som en liten, avvikande subkultur. Liknande föreställningar finns i den så kallade manosfären, som kan förstås som ett ett löst nätverk av digitala miljöer där antifeminism ofta förenas med bilden av att män har förlorat makt och rättigheter till följd av feminismen.
Ett återkommande mönster
Det finns ett mönster som känns igen. Kvinnor ställer nya krav, kraven utmanar etablerade könsrelationer och strukturer, en motreaktion uppstår som inte bara angriper kraven utan också rörelsen och dess legitimitet. Men det finns också ett annat mönster i feminismens historia; förändring har aldrig åstadkommits av en ensam person eller enskild rörelse som gör allt på en gång. Varje generation och rörelse har tagit vid där den föregående slutade och vävt vidare på tidigare generationers arbete, och lämnat nya trådar för nästa att ta upp och väva vidare. Tillsammans.
#Metoo-dagen är en dag att påminnas om att arbetet mot sexuellt våld aldrig får tvina. De möjliggörande strukturer som #metoo blottlade finns fortfarande kvar och kunskapen om sexuellt våld behöver fortsätta öka bland alla åldrar och grupper. Vi behöver förstå att den som utsätts inte alltid skriker, slåss eller försöker fly. Tvärtom visar forskning att det är mycket vanligt att kroppen reagerar genom att frysa, vilket kan göra den utsatta oförmögen att röra sig eller göra motstånd. Vi behöver fortsätta prata om att tjatsex inte är acceptabelt, oavsett om det sker inom en tillfällig sexuell relation, en långvarig relation eller ett äktenskap.
Men vi behöver också fortsätta rikta blicken mot det som #metoo gjorde så svårt att bortse från, nämligen att sexuellt våld inte uppstår i ett vakuum. Patriarkala strukturer formar normer och föreställningar om kön, sexualitet, makt och samtycke och påverkar i förlängningen också människors beteenden. Att motverka dessa strukturer är därför inte en kamp mellan kvinnor och män, utan en kamp mot de föreställningar och maktordningar som begränsar oss alla.
Källor:
https://academic.oup.com/sp/article/30/2/422/6623542?utm_source=chatgpt.com
https://www.gu.se/forskning/man-som-hatar-kvinnor-online?utm_source=chatgpt.com
Skrivet av: Maria Kjellgren, medlem i Föreningen Tillsammans
Har du frågor om textens innehåll eller vill komma i kontakt med oss?
Skriv till: hej@foreningentillsammans.se