Åtta år sedan #metoo - har utvecklingen backat?
Det har gått åtta år sedan metoo-uppropet växte sig starkt på sociala medier. Rörelsen förde med sig ett mer öppet klimat där många vågade berätta om sina upplevelser av sexuellt våld, vilket blev en ögonöppnare för många. Antalet utsatta som höjde rösten blev helt enkelt så stort att det inte längre gick att blunda för. Men nu, åtta år senare, verkar vi ha backat några steg igen.
När någon tar mod till sig och berättar om våld i hemmet kan svaret fortfarande bli “Men varför gifte hon sig med honom?”. När en annan säger ifrån mot ett ofredande får hon frågan “Men vad hade du på dig?”. När ytterligare en höjer sin röst och berättar om ett övergrepp, kan hon få höra att “Man kan ju inte säga någonting nu för tiden, då blir man väl anklagad för våldtäkt.”
“Och när metoo-uppropet skedde fick mäns rädsla för att bli falskt anklagade för övergrepp ta stor plats i media, trots det enorma mönster av sexualbrott som uppdagades.”
Ingen av dessa bemötanden har något alls att göra med grundproblemet, sexuellt våld. Denna trend av problemförskjutning genomsyrar debattklimatet, och har gjort det länge. Vilket problem som än tas upp, tycks aldrig just det faktiskt diskuteras. Istället lyckas någon alltid skifta diskussionens fokus till något helt annat. Svarta kämpar för grundläggande rättigheter och möts av att “alla liv faktiskt spelar roll”. Klimatpolitiken behöver inga förändringar för “det finns andra länder som är värre”. Och när metoo-uppropet skedde fick mäns rädsla för att bli falskt anklagade för övergrepp ta stor plats i media, trots det enorma mönster av sexualbrott som uppdagades.
Till och med på den högsta politiska nivån är diskussioner kring sakfrågor allt mer sällsynta, medan skuldbeläggning är vanligare. Inte ens de som har debatt som jobb verkar alltså kunna hålla sig till saken. Och allt detta – för vad? För fler klick på kvällstidningarnas rubriker? För att underminera motståndarnas poänger? För att slippa ta ansvar?
Ungefär hälften av alla kvinnor och 15% av män blir någon gång i livet utsatta för sexuellt våld enligt Nationellt centrum för kvinnofrid (2014). Och trots att det förekommer (en ytterst liten andel) falska anklagelser, är de absolut flesta sanna. Detta måste vi lita på och våga prata om. Man hör ofta “Hur kan det fortfarande vara såhär 2025?”. Men om man tänker efter är det kanske inte så konstigt att vi inte kommer fram till några lösningar när debatten aldrig verkar röra de problem som behöver lösas, utan helt andra saker.
Så hur ändrar vi på statistiken? Självklart finns inget lätt svar på detta, men något jag är säker på är att det börjar med en ärlig och preciserad debatt. Inga försköningar, ingen förskjutning – varken av ansvar eller problem. Så våga ta debatten, våga stå kvar och våga säga din sanning. Så att den som blivit utsatt för våld i en nära relation möts av stöd oavsett anledning till giftermålet. Så att den som berättar om ett ofredande tas på allvar oavsett vad hon hade på sig. Och så att den som utsatts för övergrepp möts med tilltro. Allt annat är respektlöst.
Skrivet av: Rebecca, medlem och ideellt engagerad i Föreningen Tillsammans
Har du frågor om textens innehåll eller vill komma i kontakt med oss?
Skriv till: hej@foreningentillsammans.se